Calling from London

På Kastrups flygplats

Mitt lilla men mysiga rum (det som jag helt ärligt är mest glad att jag packade ner i resväskan är min nallebjörn Bearit som ni ser i sängen)

Ahlse och jag spelar biljard i uppehållsrummet i skolan, ni kan gissa vem som vann va?

Man, kvinna? Kvinna man?

Olivers födelsedag, pizza express

Söta Louise och Elin har shoppar loss inne på Primark

Igårkväll vid Themsen, här även med stockholmarna Kalle och Adrian

Louise och jag hemma hos Adrian i S:t margaret

Hej alla Nv2b:are och alla andra. Nu har vi alla börjat vår resa. Ni madridare (kan man säga så?)borde vara framme nu också va? Ska bli så kul att höra hur alla har det!

Detta känns helt galet, verkligen! Jag har aldrig någonsin varit så nervös som när jag satt på bussen från flygplatsen mot värdfamiljen. Jag tror aldrig jag kommer uppelva den där känslan igen. När bussen äntligen stannat utanför "mitt" hus och jag sakta men säkert gick och knackade på trodde jag att jag skulle dö. Aldrig varit så nervös i hela mitt liv! Min värdmamma Julie öppnade dörren och hälsade. Hon visade mig upp till mitt lilla rum och lämnade mig sedan där i drygt två timmar innan hon ställde sig i trappen och skrek "Girls, supper!". Då var det alltså dags att träffa resten av familjen Carrigan som består av, pappa Steve och tvillingdöttrarna Olivia och Abigail. Under middagen frågade dom i princip ingenting om mig, det kändes precis som jag inte fanns där. Chili con carne serverades, som jag inte ens tycker om. Men det var bara att se glad ut, äta och tacka.

Efter middagen visade Julie mig runt i deras trevåningshus. Sedan var det inte mer med det. Hon berättade typ ingenting, inga regler, inget om frukost/tvätten/duschen osv. Allting kändes så läskigt. Jag kände mig typ allt utom välkommen. Så där låg jag i min lilla säng och grät och längtade hem (vilket jag dock hade räknat med att jag skulle göra för jag är en väldigt "hemmakär" liten tjej som dom flesta vet).

Nu har vi ju varit här ett antal dagar och jag känner fortfarande att värdfamiljen inte är toppen. Jag var och pratade med Malin som har hand om värdfamiljerna och berättade hur jag kände. Hon trodde att med tanke på dom haft 7 studenter innan så är detta ingen stor grej för dom längre och dom inte engagerade sig inte alls så det gällde att vara väldigt självständig i denna familj. Vilket jag tycker både är bra och dåligt. Jag hade egentligen önskat en familj där man blev en del av familjen och som man sedan hade kontakt med resten av livet. Här är jag bara en random tjej som äter middag och sover i princip...

Skolan är superfin, ser ut som ett stort slott. Lärarna verkar också bra. Det är riktigt skönt att bara vara 12 elever på lektionerna (utom spanskan där vi är 36!!).

Men som sagt, allt känns väldigt upp och ner för tillfället. Detta är så mycket jobbigare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag saknar mitt liv där hemma! Haha, åh vilken mes jag är. Men detta kommer bli en stor utmaning för mig... men jag ska klara den!